Vi softar vidare

Vadå, är det meningen att man ska göra nånting annat när man är mammaledig?

Min förlossningsberättelse

Jag kände mig så otålig och började misströsta trots att det inte hade passerat många dagar sedan det beräknade födelsedatumet. Men så började det slutligen med lite molvärk vid halv ett på natten till lördag, det kom oregelbundet och glest så jag tänkte inte så mycket på det. Det hade ju varit så några nätter, oregelbunden molvärk i någon timme och sedan inget mer. Men efter en dryg timme med detta molande kom en starkare värk, som kändes som ett band runt magen och ryggen och ner i höfterna. Under den värken knäppte det till i nedre delen av magen och vattnet gick. Väckte M och ringde förlossningen, fick prata med en kursare och före detta kollega. Vi kunde avvakta hemma om vi ville och det ville jag för värkarna kom ju glest och kändes inte alls mycket. Klockan var nu tio i två och jag sa till M att vi skulle vänta med att ringa efter barnvakt eftersom det inte var igång än, dels kände jag att jag inte ville störa i onödan och dels ville jag ju vara hemma så länge jag kunde om värkarna kom igång. Gick in i duschen för att tvätta av mig och då började värkarna kännas mer och de kom tätare, det blev snabbt mycket intensivt. Jag kollade på klockan som var strax efter två och tyckte knappt visarna hade rört sig alls när nästa värk kom. Gick ut ur duschen och bad M ringa hit barnvakterna medan jag försökte få på mig kläder, vilket inte var lätt för nu kom värkarna ju så tätt och gjorde väldigt ont. Hade ingen uppfattning om hur tätt, men kunde knappt röra mig ur fläcken innan det var dags igen. Flåsade på och hade värmedyna mot ryggen där värkarna kändes mest. M ringde förlossningen och meddelade att vi tänkte komma in och hälsades välkomna. När barnvakterna (svärmor och svärfar) kom, gav vi oss iväg direkt.

Bilfärden in till förlossningen var mycket jobbig, det gjorde mycket mer ont att sitta ner och försöka ta värkarna. Under en stark värk fick jag lite smått panik, jag satt som en båge i bilsätet och jag sa till M att jag klarar inte det här. M svarade lugnt att det gör du visst. När den värken släppte påminde jag mig själv om att det enda jag kunde göra för att hantera värkarna där och då var att andas och försöka slappna av. Jag hade dessutom glömt min påfyllda vattenflaska hemma på diskbänken och att flåsandas gör en väldigt torr i munnen. Men jag lyckades ändå lugna ner mig och att hantera värkarna någorlunda.

Väl framme på förlossningen möttes vi av en barnmorska och en undersköterska och vi fick komma direkt in på ett förlossningsrum, samma rum som H föddes i. Barnmorskan ställde de vanliga frågorna om när värkarna började osv och jag konstaterade att jag inte hade haft värkar alls lång tid så det kanske inte hade hänt så mycket. Hon frågade om jag ville börja andas lustgas och det tackade jag ja till. Fick lustgasen att fungera bra den här gången till skillnad mot H´s förlossning då jag inte upplevde att den gav någon som helst effekt.

Barnmorskan kopplade CTG och undersökte mig, jag var helt öppen och det var bara barnets huvud som behövde tränga ner ytterligare. Så det hade gått fort framåt! Det var svårt att registrera barnets hjärtljud så de kallade in en till barnmorska och de satte en skalpelektrod på barnets huvud för bättre registrering av hjärtljuden och jag fick en infart på handryggen. Jag var så inne i att hantera värkarna och släppte helt kontrollen över CTG-kurvan, men i journalen står att den inte var normal. Jag tänkte lättat att det blir i alla fall inte snitt nu om bebis behöver komma ut snabbt.

Jag har inte riktigt koll, men det dröjde inte många värkar förrän jag kände att jag ville krysta och barnmorskan gjorde sig redo för att ta emot bebisen. Klockan 03.57, tre och en halv timme efter det att jag kände första molvärken och efter ungefär en halvtimme inne på förlossningen, föddes vår bebis, en pojke. Han skrek och mådde bra, var lite stasad och blå i ansiktet bara.

Moderkakan kom utan problem och jag hade inte fått någon bristning som behövde sys. Vi lämnades ifred tillsammans med vår bebis och han las till bröstet och började snutta.

Den där känslan, när man får upp sin kladdiga och varma lilla bebis på bröstet, den är helt obeskrivlig. All smärta är som bortblåst och man känner bara en sådan enorm lycka. Vår älskade bebis! Och det var en pojke, precis som jag hade känt på mig hela tiden. Jag upplevde att förlossningen var helt fantastisk! Vilken kraft födandet innebär och även om det, rent ut sagt, gör helvetiskt ont så är det verkligen värt det. Även om förlossningen gick fort och det var intensivt tyckte jag att jag hängde med. Jag är glad att jag faktiskt kunde släppa kontrollen och barnmorskerollen under min egen förlossning, jag litade helt enkelt på personalen.

Vår pojke född 130323 kl 03.57

Vikt: 3370g

Längd: 49cm

Helg

Med tanke på allt som jag vill och behöver göra skulle helgen behöva vara minst dubbel så lång. Helgen rusar ju iväg, ja tiden överhuvudtaget. Hinner ju ingenting.

Lillmamman

Skulle hon inte ha brutit armen då skulle hon nog bära på och byta blöja på D mest hela tiden. Så härligt att se hennes kärlek till sin bror. Han är den första hon hälsar på på morgonen och när jag hämtar på skolan. Var är D/ vad gör D? frågar hon ofta.

Amningsmaraton

Idag blir D tre veckor. Hela morgonen och förmiddagen har D velat snutta och snutta och snutta. Han har endast sovit kortare stunder i famnen och vaknat direkt om man försökt lägga ner honom. Vi bröt detta amningsmaraton med en lång hundpromenad. Efter ett litet tag i vagnen somnade han gott och fortsatte att sova efter att vi kommit hem.

L är iväg hela dagen och repar inför musikalen som de ska visa upp ikväll. Sedan följer hon med farmor och farfar hem och sover över hos dem. Imorgon har hon avslutning med fotbollen och hon ville vara med och titta trots att hon inte kan vara med och spela pga armen. Så det är fullt upp med aktiviteter för hennes del, precis som hon vill ha det.

Vardag

Idag började M att jobba igen efter sina 10 pappadagar. Jag fick dock god hjälp av honom med morgonbestyren så det gick bra. Eftersom L har brutit armen behöver hon hjälp med att klä på sig så det blir lite extra pyssel. Jag, barnen och Siri gick till skolan. D fick mycket uppmärksamhet av L's klasskompisar, men han sov och var därför helt ovetandes om detta. Efter att ha lämnat de stora på skolan gick jag, D och Siri det vanliga varvet. När de stora var i skolan passade jag på att vila och mysa tillsammans med D. Så dagen har varit helt soft.

BVC-besök

Idag kom de på hembesök från BVC och vägde D. Jag ringde i fredags då de ej hört av sig, vilket de skulle göra inom en vecka efter återbesöket på BB. Tydligen hade BVC inte fått min journal. Jaja, som tur är fungerar ju allt bra och D hade ökat fint i vikt.

Jag är lite nyfiken över min egen vikt, har ingen fungerande våg. Viktuppgången under graviditeten slutade på 12 kg, så jag lyckades med mitt mål att inte gå upp över 15 kg. Nu ska jag inte stressa över vikten, men jag är allt lite nyfiken. Har ju börjat med lite längre hundpromenader nu och det tillsammans med amning så ryker det nog några kilon. Men jag åt otroligt mycket onyttigt under påsklovet så just nu kan det nog vara så att det inte är mycket minus på vågen. Kanske lika bra att inte veta!

Nära nära

Bebis är nästan bara nöjd när han får vara nära, bästa platsen är på mitt bröst. Jo, han trivs i vagnen när vi går på promenad, men annars föredrar han att ligga hos oss. Och jag tycker också om att ha honom nära, så jag klagar inte.

Bärsjal ftw

Passar utmärkt för en närhetstörstande bebis och bra för mig att ha honom på perfekt pussavstånd hela tiden.

Bebisbubbla

Jag håller mig kvar i bebisbubblan och gör inte mycket alls om dagarna. Jag och D myser i mängder, de stora barnen, speciellt L, hjälper till med blöjbyte och med att köra vagn osv. Allt rullar på och vi njuter av att vara hemma hela familjen. Dagarna går dock väldigt fort, snart måste vi få in rutiner med hämtning och lämning på skola, hundpromenader osv. Men just nu är vi här och nu i vår bubbla.