Ångestladdat inlägg

En bekant har dött, inte en nära vän men jag skulle säga just bekant. Ångesten lägger sig som ett band runt bröstet och jag får svårt att andas. Attackerna kommer plötsligt. Jag vet att vi alla ska dö och bla bla, men när det blir så nära och så påtagligt, ja då påminns man verkligen om sin egen dödlighet. Unga tjejer ska inte bara gå och dö! Det funkar ju inte så. Jag är medveten om att det händer varje dag, men det känns så ofattbart, ogreppbart och så overkligt. För att inte säga orättvist! Att dö ifrån sina barn medan de ännu är små. Så många upplevelser och stunder som de nu kommer att få gå igenom utan deras mamma att dela dem med. Sänder mina tankar till dem...

R.I.P